Från ingenstans dök den upp, novellsamlingen med det så Norrlandsklingande titeln Bli som folk. På nolltid blev Stina Stoor hela kultursveriges älskling. Sedan debuten 2015 har Stina hunnit bli ambassadörsfru i Helsingfors och när vi ringer upp sitter hon i en stor sal med utsikt över havet, och längtar hem till Västerbotten…
Vilken är din relation till glasögon?
Okej, vi kommer in på tuttar på en gång. Jag, vad ska man säga, drabbades av att jag fick stora tuttar tidigt i tonåren och det fanns en ganska djupt rotad föreställning om att tjejer med stor byst var korkade, Man var automatiskt en bimbo. Att skaffa glasögon var ett sätt för mig att se smart ut, bli respekterad och hänga med coola människor. Men tyvärr så ser jag alldeles för bra, jag behöver inte glasögon. Jag kan ibland än idag tänka att jag skulle bli tagen på större allvar som intellektuell om jag hade glasögon.
Om du hade glasögon, vilken typ av båge skulle du vilja ha?
Då skulle jag ha statement-piece, något som är synligt och som tar för sig. Absolut ingenting diskret.
Hur fördelar du din tid mellan Västerbotten och Helsingfors idag?
Det är en alldeles för komplicerad fråga, jag skulle vilja säga att det är fifty-fifty men sanningen är säkert att jag är mer i Helsingfors. Jag sitter här just nu, i ett rum i ambassadörsresidentet som är byggd för att se ut som kungliga slottet i Stockholm med utsikt över havet. Men jag trivs bättre hemma.
Vad längtar du hem till?
Att kunna öppna ytterdörren och gå ut och ta en promenad med hunden i nattlinne och stövlar eller barfota för den delen. Det kan man inte här, utan kommer rakt ut på ett torg och passerar genom en paradvåning där det kan pågå mottagning med massor av prominenta gäster. Jag tycker verkligen om känslan av att ha en plats i världen, det ger en känsla av… självklarhet.
Vad har du att säga om citatet som används på bågen Balåliden?
Det kommer från en historia om hur jag som liten gav bort grodor på ett kalas. Vad det betyder på ett större plan är att man faktiskt måste titta på de små sakerna. Ibland är en liten groda eller en fyrklöver bra mycket intressantare än till exempel den stora tavla som sitter på väggen här i residentet föreställande en svensk 1600-talskung. Den är helt ointressant i jämförelse.
Vad är det som gjort just norrländska författare så populära?
Ja du, om vi nu ska prata om något som är specifikt för två tredjedelar av Sveriges yta så tror jag att det ligger någonting i det här med väckelserörelserna och huspredikanterna. Att det finns en historia av berättande – och att stora berättare fick stora följarsakaror. Man åkte till grannbyn när någon med karisma skulle prata. Sedan tror jag genuint också att jakt- och fiskehistorierna påverkat. Du vet, att gäddan eller älgen måste bli större varje gång du berättar historien. Till slut har man förfinat berättelsen så att den verkligen sitter. Det är det långa svaret, det korta är väl att det helt enkelt finns en tradition av berättande i de norrländska stugorna. Mest förmodligen för att det inte fanns så mycket annat att roa sig med.
