Vi fick en pratstund med Stina Jackson, en av de sex norrländska författare vars litterära värld vi älskar och djupdykt i för att hitta ett utdrag som dels rimmar med författarskapet, dels ringar in något som är typsikt för Norrland. När vi ringer upp Stina har hon precis kommit hem från morgonpromenaden med hunden runt kvarteret på Upper West Side, New York. Det är många år sedan hon lämnat Västerbotten och Sverige för ett skrivande liv i USA, men som det heter, du kan ta norrlänningen från Norrland men aldrig Norrland ur norrläningen.
Hej Stina! Vi börjar med vad detta ju faktiskt handlar om - Glasögon - vilken är din relation till glasögon?
Det var i samband med att jag skulle ta körkort,det börjar vara ganska längesedan nu, som jag insåg att min syn inte var perfekt. Jag såg typ ingenting i mörker, vilket ju blir ganska farligt bakom ratten… Jag minns att optikern frågade om jag läst mycket, vilket tydligen kan orsaka något som kallas för falsk närsynthet. Och det hade jag. Verkligen. Sedan dess bär jag stolt mina bågar, jag har alltid valt glasögon före linser, det är ju en så snygg accessoar!
Ordet vi valt för din båge är "Ljuset". Vad tänker du när du tänker ljus?
Utan att överdriva så är ljuset min kanske allra största inspirationskälla. Jag har precis skrivit en novell om sommaren 1994 och då gick jag verkligen tillbaka till de där ljusa, sällsamma, blåtonade sommarnätterna i Norrland. Men ljuset är intressant på alla platser. Jag älskar ljuset i New York där jag bor idag, hur det liksom aldrig blir helt mörkt. Sedan är det extra roligt att “Ljuset”, det ord som förekommer på bågen, är det allra första ordet i min allra första roman.
Vad beror det på att Norrland fött fram så många framgångsrika författare?
Historiskt så tänker jag att det hänger ihop med klimatet. Det har alltid varit långa, mörka kvällar när man satt tillsammans och berättade historier och jag kan tänka att det har fungerat som en inkörsport till skrivandet. Jag minns at jag alltid tyckte så mycket om att sitta och lyssna på gammfolket (som man sa) när jag var liten. De var så duktiga på att berätta alla möjliga historier om sina liv och sin omgivning. Sedan är ju också landskapet tacksamt. Det finns så mycket atmosfär i skogarna och längst kusten. Där finns en otrolig kraft.
Hur känner du inför Västerbotten idag?
Jag är väldigt präglad av att man inte ska vara stor på sig, inte tro att man är någon. På så vis tror jag knappast att jag hade kunnat skriva det jag skrivit om jag bott kvar i Skellefteå. Jag hade inte vågat. Därför är det väldigt skönt att inte bo kvar, det är en oerhörd frihet. Men samtidigt känner jag idag en otrolig stolthet över att vara västerbottning. Som ung skämdes jag lite och kände att jag typ bytte dialekt när jag kom till Stockholm. I dag känner jag tvärtom en enorm stolthet över Norrland, Västerbotten och Skellefteå.
